Jag tror faktiskt ingen är det. Det är omöjligt. Finns liksom inget som kan slå detta.

April förra året så slet jag av korsbandet. Detta var det närmaste traumatiskt för mig. Hade just fått ordning på min långdragna ryggskada och hade just blivit uttagen att spela U18 EM. Det sög åsnekuk alltså.
Nu har jag rehabat i ett år. Jag har slitit och varit isolerad uppe i gymmet. Jag har inte kunnat göra det jag älskar mest, förren nu.
Idag fick jag spela för första gången på ett år.
Idag fick jag göra det som jag identifierat mig med under största delen av min uppväxt.
Känslan var helt otrolig. det bara flöt på och första anfallet så blockade jag skiten ur Ida. Helt underbart var det.
Började lipa efter ett tag för att jag var så jävla glad. Musklerna värkte och hjärtat och flåset var åt helvete, men fan va lycklig var jag.
Blir ju inte sämre direkt när man har så underbara lagkompisar som stöttar en. Alla tjejerna var genuint glada för min skull. Ni är helt underbara tjejer!
Nu insåg jag att så länge man mår bra och gör sin grej och kämpar så kan ingen trycka ner en. Så länge man tror på sig själv och så länge man inte sårar eller skadar nån så kan ingen kasta skit på en. Detta gäller oavsett man heter Michael Phelps, Blondinbella eller bara är en vanlig Svensson. Så länge man är äkta och gör sin grej och aldrig låter någon annan fara illa så ska man aldrig ta åt sig av vad folk säger.


Nu mår jag bättre än vad jag gjort sen det där hände i april förra året. Känns som att jag har superkrafter nu.
I really love this game.